Många som hört av sig för att höra hur de går på boendefronten. Det värmer att ni bryr er, men jag har valt att ta ett steg tillbaka nu. Hur vi än vänder och vrider på de kommer inget att lösas innan till hösten antagligen. Inte som de ser ut just nu i alla fall.

 

Testerna var precis som vi trodde inte så bra vilket innebär att vi inte kommer att flytta tillbaka dit. Sen exakt vad det är som gör att Milo blir så dålig vet vi inte ännu eftersom vi inte fått rapporten skickad till oss. Varbergs Bostad har endast fått en summering av siffrorna och inte den skriftliga rapporten vilket betyder att vi ännu inte vet vad som behövs åtgärdas. Syle som är vår kontakt på Varbergs Bostad tror att de kommer röra sig runt 2-4 månaders renovering innan någon kan flytta in igen.

 

Så fort någon säger upp sin lägenhet kommer vi bli tillfråga om vi vill ha denna, men varje lägenhet har ju en uppsägningstid på 3 månader vilket betyder att vi först kommer kunna flytta in efter sommaren. Syle trodde själv att vi kanske skulle räkna med flytt runt årsskiftet vilket är väldigt långt fram. Samma sak gäller ju om vi skulle köpa ett annat hus eller lägenhet. Drömmen om ett eget boende när bebisen kommer finns inte längre. Personligen tycker jag att situationen är väldigt jobbig och vill helst inte prata om den alls för man bara ältar samma saker hela tiden samtidigt som man inte kommer någonstans.

 

Mina och Emils åsikter skiljer sig åt när de gäller mycket just nu. Det tär på båda två att ha de som vi har de, men vi får försöka se till att Milo har de så bra som möjligt så löser de sig säkert någon gång. Idag är en dag då jag endast känner mig bitter över att ha blivit snuvad på stora delar av min mammaledighet med Milo p.g.a att Varbergs Bostad inte tagit mina anmälningar på allvar. Massa oro, mängder med läkarbesök och medciner i massor har varit en vardag för mig. Ingen av er vet hur jag haft de så säg inte att ni förstår.

 

Att vara gravid och snart få sitt andra barn utan att ens veta vart vi kommer bo är inte heller någon hit. Kanske kommer vi behöva bo tillsammans med svärmor eller i en lägenhet flera våningar upp. Nästa barn kommer vara nästan ett halvår när vi förhoppningsvis får ett nytt boende. När jag tänker tanken blir jag gråtfärdig, men vad hjälper de? Ingenting. Vet att Emil också tycker att de är ganska jobbigt att få frågor om just detta, men är de något ni vill säga eller berätta så hör av er till honom. Jag kommer att uppdatera en del saker här som ni kan läsa om de skulle ske någon förändring.

 

 

// K